När Minea kom till oss <3

Så, då har jag bestämt mig att försöka beskriva min förlossning. Kan vara skoj att ha och läsa i framtiden.

 

Den 30 Maj vaknar jag som vanligt, vad jag kommer ihåg nu så kände jag inget speciellt på hela dagen. Som alltid längtade jag till Jocke skulle sluta jobba och när kvart över fyra närma sig fick jag ett sms av honom att han skulle jobba över. Suck Suck Suck.

 

Vid fem tiden kom jag på att jag måste vattna min jordgubbsplanta och gick ut för att göra detta och när jag gått ner för ytter trappan känner jag att det rinner till mellan benen, som om jag kissa på mig lite. Hörde inget "knäpp" som många andra verkar göra. Min första tanke var, Oj vilken flytning. Men magkänslan sa att du jädra kan det vara på gång.

 

 Jag gick in på toaletten och förstånd med en gång att nu har vattnet gått. Tog min telefon och ringde in till förlossningen, kommer ihåg att jag sa: Om jag inte måste för er så stannar jag gärna hemma ett tag till för jag har inga värkar. (Kände en viss panik över att behöva åka in till förlossningen). Men hon sa lugnt att jag behövde komma in för en koll, men att vi kunde ta det lugnt och komma in efter att jag duschat och ätit.

 

Väl där inne, blev jag snabbt undersökt men kände fortfarande inga onda värkar, utan det fortsatte bara att rinna med jämna mellanrum. Så vi blev hemskickade igen, tror klockan var runt nio när vi körde hemåt. När vi skulle checka ut bilen från parkeringshuset, lämna jag en vattenpöl kvar på marken efter mig, tyckte det var lite smått pinsamt. :) Ringde in igen när vi körde hemåt för att fråga hur länge vattnet skulle rinna och fick till svar att det kommer att rinna tills bebis är ute, det produceras nytt hela tiden! Min tanke var FUCK, vad jobbigt!!

 

På hemvägen kände jag att värkarna började tillta, men det gjorde fortfarande inte ont. När vi kom hem satte jag mig ute och vilade eftersom vattnet bara rann och rann.  Jonas, Jockes bror, kom ner för att hämta hundmat till våra små vovvar <3 Han stanna och prata en stund och efter det kom även Evelina en sväng.

 

Vid elva tiden började värkarna att göra ont och det blev bara värre och värre ju längre in på natten vi kom, jag ställde mig i duschen en stund men de var jobbigt att stå upp, så Jocke hämta in en trädgårds stol i plast som jag kunde sitta på. Kommer inte ihåg om jag stod i duschen en eller två gånger, men jag kommer ihåg att det lindrade skönt och att värkarna inte var så jobbiga i då. När jag inte stod i duschen, satt jag i köket på en plaststol med en handduk under mig som Jocke fick byta ut ofta eftersom det rann hela tiden.

 

Tyckte att tiden hemma var lång och att klockan tickade fram sakta, sakta, sakta!

 

Vid halv tre/tre på natten ringde jag in till förlossningen och beskrev hur jag kände och mådde, jag sa det inte rakt ut, men jag tror att hon som svara hörde att jag börja få panik. Jag väckte Jocke som försökte med all sin makt att hålla sig vaken för min skull, men som inte lyckades med det, och vi packade ut oss i bilen, fick ta ut min morgonrock som jag satt på.

 

Var där inne vid halv fyra, har jag för mig Jocke har sagt. Jag får dom där banden runt mig (CTG) och får ligga i sängen en stund, efter en stund undersöker dom mig och ser att livmodertappen är utplånad och att jag är öppen 1 cm. Känner paniken komma krypandes igen, VILL INTE BLI HEMSKICKAD! Men hon ser hur ont jag har så jag får tack och lov stanna.

 

Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket så nu tar jag hjälp av journalen. Efter att dom kollat mig och bebis får jag sätta mig i duschen en timme, måste säga att det var den bästa smärtlindringen... Så skönt att bara sitta och känna det väldigt varma vattnet rinna över ryggen!

 

Vid halv åtta tiden är jag öppen 3 cm och har värkar med 4 min mellanrum. Får ligga med CTG en stund, får sen lavemang och får änligen sätta mig i duschen igen. Klockan nio får jag lustgas, den blev min bästa vän, fast jag inte fick nån effekt av den. Vad jag kände i alla fall. Men jag kunde koncentrera mig på något under värkarna.

 

Jag hade bestämt mig att inte ta EDA under förlossningen, men jag ändra mig och läkare tillkallades. 10.20 kom läkaren å satte in smärtlindringen. Även av denna kände jag ingen skillnad, så läkaren kommer tillbaka halv ett och får ändra placeringen lite. (men känner ändå ingen skillnad).

 

Vid två tiden ungefär känner jag trycket neråt komma och får börja att trycka ner bebis i bäcknet. 16.10 har jag varit fullvidgad i tre timmar, men än  är bebis inte så långt ner så jag kan börja krysta, så jag får värkstimulerande dropp. Står ofta i journalen att det är ett långdraget förlopp och det tyckte jag med... Kändes som om klockan gick sakta och att inget hände. Men vid 18.00 kunde jag äntligen börja krysta. Jag tog ,i och tog i, och tog i, och tog i, men mina värkar var inte tillräckligt starka, så tillslut tillkallades läkare. Hon fick sätta en sugklocka på Minea och med ett klipp och yttre press kom hon äntligen ut 18.49. Jocke sa att det var en som låg på mig och tryckte på magen.  Fick sy några stygn och sen var det bara till att njuta av den första tiden som förälder. :)

 

 

 



Kommentarer
Linn

Åh vad roligt att läsa :) nu blev jag peppad att skriva en ju! Hade inte tänkt det först men kanske ska göra det :)

Svar: Tycker absolut du ska skriva så jag får läsa :)
Theresé Lindholm

2013-09-25 @ 14:17:41
URL: http://majbebisen.wordpress.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Theresé Lindholm

Hemma hos Mig

RSS 2.0